Varför gör du det?
Häromdagen körde jag en Inspirationsföreläsning för ett hälsosatsande SL. Frågan som ofta kommer upp när jag pratar om “Från storrökare till Ultratlöpare” eller “Drivkraft Glädje” är VARFÖR?
Vackra Linda på SL som driver Hälsospåret. Foto: privat
Mitt svar är alltid “För att jag kan”. Men det ligger något mer bakom. Hur kommer det sig att jag utsätter mig för löpning på en rundbana i 24 timmar, eller varför sprang jag tvärs över Skåne förrförra sommaren och blev den tredje kvinnan i Sverige med officiellt resultat på den distansen? Det handlar mycket om Äventyret. Äventyret och utmaningen att möta sig själv, ta paus från Mellanmjölkens vardag, att plötsligt tjäna ett större syfte – eller inget syfte alls. Att antingen få möta naturen, rädslan, jobbigheten och gå förbi gränser som vardagen sätter käppar för. Som att det ömmar i ett knä, du mår illa, det gör ont – men du fortsätter. Du fortsätter för du vet att det finns något mer – något på andra sidan smärtan.
På morgonkvisten det andra dygnet av GAX Trans Scania 246km. Foto: privat
…och på tal om utmaningar…
Tidigare i år sprang Mikael Andersson ett av världens extremaste lopp – Badwater ultramarathon, och är därmed första svensk att ha klarat av loppet. Badwater är 217 km långt och går genom Death Valley i Kalifornien (världens varmaste plats). Nu har Mikael bloggat om sitt äventyr, detta är citerat från hans Eftersnack:
“Jag är inte en löpare som innan loppet inbillar mig att allt kommer att bli jättekul och trevligt. Hade jag förväntat mig en hälsoweekend med lite trevlig motion och gyllenbrun solbränna så hade jag blivit grymt besviken. För mig handlar det mer om den frihet som uppstår när jag lyckas acceptera – men bortse från – det onda, tröttheten och önskan om att sluta. När jag når det stadiet är jag sannerligen fri, fri från alla måsten i dagens samhälle. Maslows behovstrappa om trygghet, mat och vila gäller inte ens längre, än mindre upptas mina tankar av obesvarade mejl, husrenovering, ett trasigt halvljus eller att gå till återvinningsstationen. Vad hade jag gjort om mina förväntningar varit att allt skulle vara underbart hela tiden? När magen krånglar, foten värker, lårmusklerna börjar ge upp, värmen påverkar mig, sömnbristen försätter mig i ett zombiestadie, uppförsbacken är 25 km lång och jag får besked om att min vätskeförlust är potentiellt livshotande? Hade jag då valt att fortsätta? Var det rätt beslut att lita på känslan och ignorera den information om vätskeförlusten som jag faktiskt inte ifrågasatte i första läget?”
Leave a comment
