Vi hade bestämt oss länge för att ta SUM som ett träningspass. När vi ändå ska springa 40-50 kilometer enligt våra scheman, kan vi såklart välja att göra det tillsammans med andra. Att SUM är en tävling, tänkte vi just inte på. Inte innan i alla fall.

Spända medtävlande innan start. Foto: privat

Kroppen var seg, benen kändes som stockar och det första felet jag gjorde var att lämna vätskeryggan hemma. Den lilla flaskan som jag skulle ha i handen låg fint kvar i väskan som jag lämnade in. 17 km till första vätskekontrollen. Nybörjarfel av mig som borde vetat bättre. Jag och Min Stora Kärlek drog inte riktigt jämt de första två milen, utan vi puttrade och pös med olika åsikter om det mesta. Sånt som händer. Det som är livet. Kanske var det för att det inte är riktigt lätt att inte dras med när andra är tävlingssugna. Det enda jag njöt av de första två milen var luften, solen och naturen. Löpningen kändes tung, tankarna irriterade och jag hade inte roligt. En och annan ultrakompis piggade upp med roliga kommentarer, och Cecilia och jag skojade som vanligt om prestationer på ett vänskapligt sätt, alltid med glimten i ögat “Jag tar dig i sista backen!”. Vi är jämspringta hon och jag, men sällan samtidigt.

När jag väl fått vätska, banan och mitt smågodis vid 17 kilometer ändrades mitt humör lite grand. Jag njöt nu av de leriga partierna i skogen, och de svårsprungna partierna med mycket rötter, stenar och stigningar. Jag flåsade högt och gjorde mig ett med naturen. Jag och Kärleken fann takten igen. Inget pys. Inget tjafs.  Vid kommande kontroller fyllde jag på bra med energi och dricka, allt för att orka hela vägen. Det var ju trots allt ett träningspass på fem mil. 50 kilometer. Jag kollade aldrig på klockan, utan samlade kilometer.

Det tände till mellan mig och Kärleken. X-Kross glasögonen satt fint mot höstsolen. Foto: privat

När vi kom till vätskekontrollen någon gång efter 32 kilometer tände det till mellan mig och Min Stora Kärlek. Inte så att vi skulle slänga oss in i buskarna och hångla… nej – vi märkte att vi blev starkare och starkare. Vi började piggna till ordentligt och ökade takten. Vi passerade ett tiotal personer inom loppet av några minuter. Ju tröttare de såg ut, desto piggare blev vi. Jag hade fått höra att jag var dam nummer åtta. “Härligt!” tänkte jag. Topp tio är alltid kul.

Några hundra meter framför oss sprang några stycken. Silvio pekade och sa “Du är stark, där är dam nummer sju”. Jag hakade på och vi passerade. Han agerade tävlingspersonen jag har så svårt att locka fram. Vill helst tävla mot mig själv. Hans energi smittade av sig och fortsatte att passera löpare efter löpare. Kjell och Bosse ropade “Här kommer Evighetsmaskinerna!” när vi passerade, och ingen orkade riktigt hänga med oss. Vi försökte få med oss Fotrally Per-Ola, men även han fick släppa. Vi var helt enkelt för pigga.

Nästa dam träffade vi vid maratondistansens vätskekontroll. Det var Camilla som förvånat sa “Shit vad ni älgar på! Det här skulle ju vara träning!”. Jag bad om ursäkt att jag blivit lite pigg efter 30 kilometer och hon hade upplevt det motsatta. Hennes tidigare tider har båda slutat på 5:11 (mina 5:21 och 5:40), så jag förstod nu att jag kanske skulle slå mitt gamla rekord – trots träning… som nu plötsligt blivit tävling. Camilla lämnade depån innan oss. Silvio undrade “Duuuu – hon där framme är dam nummer sex.” Jag fick ett styng av dåligt samvete “Men Camilla kan jag inte springa om, hon är min vän och jag tycker om henne. Dessutom tuggar hon teknisk terräng till frukost”. Han gav mig en menande blick, och jag fattade vinken. Vi sprang om. Vi fortsatte att öka tempot och plockade herre efter herre. När två kilometer och en hiskeligt många backar återstod såg vi dam nummer fem. “Kom igen Mia! Du kan!”. någon hojtade vid kontrollen “Lägger ni på ett kol hinner ni in under fem timmar!”.

De leriga, rosa, fluffiga skorna kändes som fastvuxna i marken. Foto: privat

För första gången kände jag mjölksyran bränna i vaderna. Ville jag passera och bli jagad? Hur pigg var hon? Hon hade ingen aning om att vi låg bakom och tryckte på. När tjejen började gå i en brant uppförsbacke, tog jag mina näst sista krafter och försökte springa så gott jag kunde. Jag trippade förbi och hon hakade på. Hon lade sig precis bakom och jag hörde hennes andhämtning. Skulle jag orka?

Jag visste att två jobbiga backar återstod. Benen böarjade vingla och jag kände mig kraftlös. Varje steg hoppades jag att inte knäna skulle vika sig. Vi släppte på lite snabbare utför. Tjejen släppte, men jag visste inte hur långt försprång jag hade. I den sista långa uppförsbacken var jag tvungen att gå. Jag kollade över axeln och hon var 70 meter bakom. Jag pinnade på så fort jag kunde och Silvio sa “Hon springer Mia, kom igen”. Jag kände mig jagad och tog mina sista krafter. Silvio var jätteduktig att peppa fram tävlingsmänniskan i mig och dela med sig av sin energi. Hell no – att hon skulle förbi nu! Jag började springa och såg den långa utförsbacken innan gräsmattan som avslutar Sörmlands Ultra Marathon. Jag sprang så fort jag vågade och ökade över fältet. Hela tiden hörde jag tejens flås i öronen. Väl över mållinjen på 4:58:33 insåg jag att det var mitt eget flås jag hört. Tjejen kom någon minut senare och vi gratulerade varandra.

Shit. Från träning och kilometerinsupande till en fin femteplats bland damerna och nytt personbästa med 23 minuter. Styrkebesked inför Palermo 24-timmars. När det känns motigt ska jag ta fram känslan av hur jag blev starkare och starkare efter drygt 30 kilometer.

Jag är en Evighetsmaskin.

Fina Camilla och jag efter loppet. Foto: privat