Som sagt. Åkte med några tjejkompisar till Ullared. De har småbarn och skulle fixa julklappar och födelsedagspresenter till en billig penning, samtidigt som de ville se spektaklet med egna ögon. Min pappa har en sommarstuga i Falkenberg drygt tre mil därifrån och jag erbjöd övernatting. Såg min chans att springa långpass någonannanstans och njuta av barndomsminnen.

Höstnatur. Foto: privat

När vi kom till Ullared vid lunchtid startade vi våra respektive äventyr med lunch. Jag tog en kebabgryta med ris. Enough said. Eller inte – den återkommer. Igen och igen. Sedan ställde sig de tålmodiga flickorna i kö till Gekås och jag fyllde vätskeryggan och begav mig ut i de Halländska skogarna. Bytte det ena mot det andra…

fantastisk skog i Halland. Foto: privat

Jag lämnade affärskomplexet bakom mig och tog mig in i skogarna. Benen var sega och jag rapade kebabgryta hela tiden. Efter några kilometer fick jag springa på den naturliga toaletten (alltid utrustad med våtservetter och papper). Rapade vidare och kände mig uppsvälld efter bilresan som bjudit på halvdassig mat, allt för mycket godis och förmodligen för lite vätska. Jag sög i mig vatten från ryggan och rapade något som skulle likna kebabsmak.

Löprundans största behållning. Luften, naturen, känslan och närvaron. Foto: privat

Kilometrarna passerade fruktansvärt långsamt och varje gång jag fick ett sms, stannade jag och svarade. Det var svårt att börja springa igen, men jag tänkte hela tiden “Allt jag gör, gör jag för Palermo 24-timmars”. Naturen var underbar och landskapet förtrollande med regndis i luften och dimmslöjor över vidderna. Färgerna kom emot mig och jag försökte gång på gång få dem att fastna på bild, men verkligen överväldigade mig. Efter ungefär 15 kilometer sprang jag förbi två äldre herrar med gevär, varav en kändes riktad mot mig. Jag frågade om jag utgjorde något hot, men de skrattade och väntade på älgen. Den träffade jag på 3 kilometer senare. Då hade jag precis slutat rapa kebab och såg en glänta med de vackraste guldbladen i skogen. Jag stod alldeles stilla och njöt av atmosfären – helt och hållet i nuet, med solens strålar som värmde min panna och gav det vackraste ljuset. Då hörde jag älgen råma på andra sidan vägen, några hundra meter därifrån. Jag vet inte om hon var ensam eller hade sällskap men hon var på väg bortåt. Jag hörde bara luften genom lövverken, ån som brusade långt borta och älgkon som kallade/varnade/pockade på uppmärksamhet.

Här inne är älgen. Foto: privat

Jag valde att vända tillbaka mot Ullared. Det var inte långt kvar och jag var vid den hemska parkeringen efter 23 kilometer. På schemat stod 30. Jag dealade med mig själv, ville inte springa ett steg till. Tänkte att pensionärerna i området skulle passera med rullator utan problem. Kilometertiderna visade närmare 6:30 och jag var uttråkad. Hade fått tillräckligt med mindfullness men inte med kilometer. Två ytterligheter i en och samma utmaning. Svår kombination. Krav, disciplin och total närvaro. Kanske kunde jag hoppa av och ta resterande kilometer när vi kommit till stugan? Ja, vilket bra förslag! Eller inte. Jag vet ju hur seg och färdigsprungen man känner sig efter passet. Inte skulle jag kuta igen om jag lade av nu. Och nu var jag ju redan svettig. Dessutom kändes magen bättre även om benen var som bly. Hur skulle jag göra? Jag valde att bygga pannben. Tog några avstickare och hittade en kilometerlång cykelbana runt handelsplatsen. Betade av kilometer på kilomter. Slutade tänka, bara gjorde. Jag tänkte att det bygger pannben. Hoppades på sms från tjejerna att de hade shoppat klart – men de var tyst i mobilen.

Dålig kebabrap och uppjäst mage gjorde att jag ville hoppa i Nissan. Eller Ätran. Eller Lagran. Eller var det Viskan? Foto: privat

Jag passerade vår bil med takbox efter 30,5 kilometer. Faktiskt riktigt nöjd, även om det tog mycket energi att vilja springa de sista. Men jag har aldrig ångrat ett sånt beslut och gjorde det inte nu  heller. Firade med att gå in på ett köfritt Gekås (klockan 16:00) och köpa mig en blender för 40% av priset hemma i Stockholm. Heja mig. Heja tjejerna som tränat tålamod i  7 timmar. Mina kilometer i Garmin hade lika många siffror som summorna på deras kvitton…

Min namne Mia Thomsen med det låååånga kvittot. Foto: privat