Lopprapporten skulle kunna göras lång, eftersom tävlingen pågick i 24 timmar. Eller så skulle den kunna göras superkort, eftersom banan bara var 390,4 meter.

Torill Fonn, Mia Thomsen och Helen Sandberg. Foto: Esko Anttila

 Jag väljer att delge känslan.

Min oro före loppet bestod i två delar: min brist på sömn de senaste veckorna, och att springa inomhus där det är torr luft så att jag skulle behöva dricka mer än vanligt (kan ge illamående om balansen blir fel).

Natten före loppet sov jag som en prinsessa i hela 9 timmar. Jag kände mig utvilad och lugn när det var dags för start. Det kändes grymt proffsigt att ha med sig Kattis och eget bord för våra prylar. Jag insöp atmosfären och kände direkt att jag var i mitt rätta element – i löparkläder, med löpare. Jag hälsade på de jag kände och humöret var på topp. Jag malde min plan i skallen, springa minst 513 varv. Dela på två. Dela på fyra, springa 15 minuter och dricka. Klara 11 mil innan tolvslaget.

 Jag väljer att springa med stil.

Lagom till loppet fick jag en superfin kjol från “Love Running” som matchade mitt tävlingslinne. Skorna jag valde att starta i var de snygga Adidas Boston. Dessa visade sig ha en söm som skavde så jag bytte efter några mil till mina Adidas Adizero Tempo – ett säkert kort. När jag efter halva loppet kände en liten begynnande blåsa på ringtån, stannade jag och kollade upp den direkt. Av med skor och strumpor – punkterade den lilla blåsan, tvättade fötterna, tog alsolsprit på och vaselinade om fötterna. Jag såg att min högra stortå fått en blånagel, men den har varit bråkig de senaste två åren så jag ignorerade det och sprang vidare. Hel och ren, med svajande löparkjol och svarta GoCoCo kompressionsstrumpor. Jag kände mig grym.

Jag väljer att följa min plan.

Allt gick som på räls. Jag följde min plan och passerade 11 mil strax efter tolvslaget. Jag hade fått gå lite mer än beräknat då all vätska, elektrolyter och Resorb gjorde att jag inte direkt blev sugen på att äta – vilket är livsfarligt i mitt fall. Jag balanserade in det med att låta kroppen ta hand om allt och springa på och gå i snabbare takt. Försökte få mina varv att ligga på mellan 2:15-2:20 när jag sprang och minuten långsammare när jag gick. Jag hade bara koll på den svenska gruppen och blev förvånad över att jag ett tag låg tvåa efter världsrekordhållaren från Japan. Jag hade ett var tillgodo på en annan Japanska, och försökte ett tag att utöka det. Det kostade lite för mycket energi och jag återgick till min egen plan. Att försvara min titel som Riksmästarinna.

Jag väljer att berätta om bajs.

Det är vanligt att folks magar kapsejsar. Som Rune Larsson brukar säga – det är inte OM det händer, utan NÄR det händer att magen kollapsar, som man ska ha en plan. Jag har en ultramage. Den skötte sig hela loppet igenom. Nog om det.

Jag väljer att omfokusera och vara smart

Löpningen gick “smärtfritt”, låren protesterade på grund av de hårda underlaget, och höger hälsena kändes lite stram – annars var det inga problem. Det SKA kännas när man springer ultra. När jag började närma mig 03:00 på morgonen tänkte jag att nu är det banne mig dags att vara beredd på min svacka som dyker upp någon gång mellan 3-4. Men den kom inte. Jag blev övermodig och tänkte malligt för mig självt “Haha – inte ens sömning trots dåligt sovande i två veckor”. Hann ju inte mer än flina fånigt innan den slog till med full kraft. Tröttheten. Vid halv åtta på morgonen vinglade jag och sov gåendes på banan. Varven gick långsammare och jag kunde inte tänka klart. Eftersom vi skickat Kattis att sova tog jag eget beslut om en powernap. Ställde iPhonen på 15 minuter och slängde mig graciöst (nåja) ner vid vår depå och sov i en kvart. Sen upp och springa igen. Mycket piggare och med hyffsad fart. Försökte kolla så att löpvarven gick i 2:20-2:40 nu.

Jag väljer glädje.

Foto: Esko Anttila

Precis som i Skövde blev dippen kortvarig. Den kan inte ens kallas dipp. Jag valde att hela tiden spexa för fotografen och slå ihop klackarna när jag passerade honom så ofta jag orkade. Likaså applåderade jag funktionärerna och tackade varv efter varv för supporten som en drös finnar stod för i en soffgrupp. Varenda gång den finske killen som slog banrekord passerade började de applådera, likaså när jag kom förbi. Det fick mig att känna mig utvald och att fortsätta springa. Jag nådde Runner’s high vid två tillfällen (efter 7:40 och 10:38 – allt dokumenterat). Jag trodde först jag fått ont i halsen men det var en glädjeklump av bubblande endorfiner som i ett stjärnrus värmde min själ inifrån och ut. Ögonen glittrar, munnen skrattar och flytet i löpningen är total. Ett tillstånd av total närvaro, där ingen smärta känns, där allt är så tydligt och har en mening. Livet. Kärleken och löpningen.

Jag väljer att ta hjälp.

Kjell-Ove Skoglund, förre ultralandslagtränaren, var med i loppet. Jag passerade honom och frågade “Jag har 63 km kvar att köra på 8 timmar – ge mig din bästa plan!” På något sätt kändes allt så bra, men jag var orolig för att drivkraften inte skulle hålla. “Du springer på bra och du går fort – behåll den planen” sa Kjell-Ove. “Men var beredd att öka sista timmen”. Det var jag. Jag vet att jag får en kick i slutet och ingenting kan stoppa mig. Eller?

Jag väljer att inte visa bilden.

Pang. Min blånagel på höger stortå blev vätskefylld och exploderade. Det har hänt förut med mindre tår, men aldrig stortån. Blodet sipprade igenom strumpan och färgade min sko. Det var bara att kliva av. Jag drog av mig strumporna för att kolla in eländet. Blåsan började 2 cm före nagelbandet och sträckte sig hela vägen ned över tåspetsen. Höjden på tån går inte att beskriva. Jag tog alsolsprit, stack hål vid nagelbandet och lät det värsta strömma ut. Nageln satt fast i ena hörnet så det gick inte att ta bort den. Jag satte en alsolklut runt tån (hårt) så jag skulle kunna fortsätta. Hann inte mer än halta ut på banan förrän en sjukvårdare sa “Sjuksköterskan plockar bort nageln” och drog in mig i sjukvårdsrummet. Där tog de god tid på sig och jag blev stressad. Dessutom hatar jag blod, så när nageln punkterades en andra gång höll jag på att svimma. Trycket släppte, tån dunkade och jag drog på mig den skitiga strumpan och vaggade vidare ut på banan. Gå-gå-gå, varje meter räknas.

Jag väljer att omfokusera igen.

Jag visste att jag skulle försvara min titel om jag promenerade resten av tävlingen. Det var ju mitt första mål med Esbo. Andra målet var att slå 188 kilometer och tredje målet att gå över 200 och kanske bli nominerade till Landslaget. Det är inte helt lätt att ändra beslut och ta fram drivkraften på egen hand när man är trött, musklerna är slut och tån dunkar. Att vara glad och tillfreds över allt kändes på nåogt sätt helt okej – behövde jag mer? Måste jag persa? Vem säger att VM i Polen är kul, kanske går det på något häftigare ställe nästa gång? Var Sak Har Sin Tid. Kanske har jag inte den där tävlingsskallen som krävs?

Glad och nöjd hela tiden - det viktigaste av allt. Foto: Esko Anttila

Jag har inte den plattaste magen, de slätaste låren eller fastaste brösten… men satan vad min kropp är en Evighetsmaskin som bara matar framåt, framåt, framåt. Jag tackar den. Jag står ödmjuk inför vad den kan åstadkomma. Jag vet att jag är god för minst 200 kilometer. Jag är fullkomligt övertygad. Målet kvarstår. Jag ska försöka igen. Det här är min grej – att springa varv efter varv på en rundbana. Kärlek.