Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X
Post

Från äventyr tillbaka till vardag

Två helger har jag nu varit och äventyrat. Först med mamma i fjällen, sedan runt Vättern med Roxen. För att inte missa hela behållningen av de båda upplevelserna kollar jag igenom foton och känner mig tillbaka.

Stolt hållning, lätta steg och ett driv som syns i ögonen. Ett pass med NMT Rookie på Östermalm IP. Foto: privat
Stolt hållning, lätta steg och ett driv som syns i ögonen. Ett pass med NMT Rookie på Östermalm IP. Foto: privat

Nu är jag åter i tjänst hemma i Stockholm. Vädret är ljuvligt och jag har varit löpinstruktör på Nordic Military Training för Rookisar. Det är helt underbart att ta sig dit lite trött med huvudvärk och en ingentingkänsla i kroppen, för att efter passet vara så himla glad, pigg och utan huvudvärk. Att se andra lära sig andas, sträcka på sig, klara av 6-8 backintervaller trots att de inte springer i vanliga fall ger mig energi. Att se potentialen i andra och hitta rätt motivator för att de ska hitta sin egen drivkraft boostar mig – jag känner att jag kan leva mitt motto “I want to make a difference”.

Ett rookie camp är 12 veckor och i början av campen gör de tester som i slutet av campen körs igen. Bland annat ingår det att springa 1 km kuperad terräng. Det är stor skillnad på gänget efter att de har lärt sig springa rätt uppför, fördela energin och veta hur de ska andas och återhämtas. Utvecklande och så roligt för dem att träningen ger resultat.

 

Post

Gråter via GPS

Han gjorde det!!!

Foto: Julia Spetz (lånat från Facebook)
Foto: Julia Spetz (lånat från Facebook)

Jag är så grymt imponerad. Inte ett dugg förvånad och så stolt att jag nästan fjädrar upp mig här hemma. Yes, jag är hemma. Efter att ha supportat Roxen dygnet runt med varannan timmes support, 11 timmars promenad, inköp, uppladdning, lite pepp, några råd och fantastiskt roliga samtal så fick supporten kasta in handduken vid 16-tiden. Jag överlät supporten till systern Rebecca och Roxen tog sig i mål – glad när jag lämnade honom och förmodligen lika glad och sprallig de sista 25 kilometrarna som återstod.

Här är Roxen i bakgrunden på en av vägarna där vägrenen var gångbar. Foto: privat
Här är Roxen i bakgrunden på en av vägarna där vägrenen var gångbar. Foto: privat

Han har sprungit 30 mil runt Vättern på asfalt!

Denna helg går till historien som den där jag antingen traskade sömnig i mörker eller flängde runt i bil med min co-driver. Sömn och bra mat blev ignorerat och jag har levt på godis, chips och skräp. Mitt fokus har varit helt och hållst på Daniel och jag väntar med spänning på hans rejs-report då han var så grymt skön i sin fokusförflyttning, sin ärlighet, sitt driv och sin tävlingsinstinkt.  Han visste precis vad han ville – vid sidan om skuttade jag runt som en sällskapsdam. Vid ratten hade jag världens bästa Co-driver som ställde bilen på rätt ställen med jämna avstånd och alltid fylld med vatten, batterier och tålamod. Uppdraget blev lite intensivare än vi först trott och vi glömde liksom bort att sova och äta. Men allt detta är bara kulissgrejer medan Roxen springer de första 10 milen supersnabbt, persar på 100-miles (161km) distansen (20-timmar någonting – jag är lite ultradum nu) och sedan genomlider andra natten med babianarsle (ultralöpare vet), ömma fötter och ett grymt driv. Jag bara förundrades. När jag sedan släppte honom ensam på de läskigt trafikerade vägarna mitt på söndagen satt mitt hjärta i halsgropen och jag kunde inte koppla av. Långtradare dånade förbi där han gick i en vägren som var 1 dm bred. Jag fruktade för hans säkerhet – men han skärpte alla sina sinnen och traskade “tryggt” hela vägen i mål. Jag fäller en stolt tår och försöker förtvivlat hålla upp ögonlocken….

För mig är han en stor hjälte. En megahjälte!

 

Post

Tuff natt

Natten har varit vacker. Fina stjärnor och ett milt ljus från månen. Men också tuff. Trötthet, skav och ömma fötter har fått Roxen att stundom gå och kvida. Ibland har han kunnat öka takten, men så kommer ett långt, tungt motlut som suger all energi ur kroppen. Fuktig dimma som kylt ner oss båda har fått energin att gå åt uppvärmning snarare än till goda tankar. Energin har bestått av kall pizza, Snickers och Twix.

Jag har gått med honom i omgångar, totalt 6,5 timmar och han har önskat sig ur mörkret och in i dagsljuset. Det har kommit nu och farten är uppe igen.

20140914-063458.jpg20140914-063524.jpg

Nu återstår det knappt 8 mil till målet i Motala. Har du lust att pejsa honom går det bra!

Post

Dags för en överväxel

Jag gick med Roxen en bit och såg till att han fyllde på energi. Sedan lämnade jag honom själv i några timmar, för att fylla på egen energi. Jag är trött men kunde bara sova 15 minuter.

Nu har Roxen ont i vaden och går istället för att springa. Efter ett tag kom det ett sms “fixa 5 pizzor, nu ökar vi takten!” Halvsnabbt ordnat och nu är jag redo att gå med honom och dra upp tempot.

20140913-193617.jpg

Det är det här jag älskar hos Roxen – att tänka om, ladda på nytt och hitta fokus! Nu finns här gott om energi för att ta honom ytterligare en bit. Han är stark. Han är målmedveten. Nu kör vi!