Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X
Post

TEC – del 4(4) Min Evighetsmaskin

17 månader sedan min sista ultratävling. 5 månader utan smärta från hälsporren. Träning på i snitt 7 mil per vecka. Hur skulle kroppen klara 161 kilometer i sträck? Dagarna innan loppet hade jag en stel vänsterskinka som snabbt blev avhjälpt med akupunktur hos Världens Bästa Naprapat. Jag hade lovat mig själv att bryta om hälen började göra ont. Under hela loppet gjorde jag små body-checks.

Min kropp är min Evighetsmaskin

Redan efter 2 varv låste sig mitt högerknä när jag svängde runt till höger vid järnvägsöverfarten. Jag kunde “skaka” knät till rätta men tänkte att detta kanske kunde bli ett problem. Knät gjorde inte ont, men låste sig vid samma rörelse varje gång på samma ställe på banan. Jag gick i sidled för att undvika låsningen.

 

Loppets vinnare. Foton lånade från gococo.se och hokaoneone.com
Loppets vinnare. Foton lånade från gococo.se och hokaoneone.com

I min väska hade jag med mig 3 par ombytesskor, flera klädombyten och 4 par strumpor. Jag valde att springa i nyinköpta strumpor från GoCoCo – de är tunna och jag har aldrig fått blåsor eller skav av dem. På fötterna hade jag Hoka One One. Tanken var att jag skulle byta skor och strumpor efter 4 varv. Benen och fötterna kändes fräsha så jag tömde bara skorna på smågrus och sprang vidare. Jag gick alltså helt från min strategi att tvätta och vaselina om mina fötter, vilket jag brukar göra 2-3 gånger på så långa lopp. Jag behöll samma strumpor och samma skor loppet igenom – med bara 2 tömningar av lite skräp. I Hoka-skorna låg dessutom mina ortopediska sulor ilagda så det kändes som jag hade både livrem och hängslen när det gällde hälsporren.

That's what friends are for! Ken Hakata med hårda tummar på rätt triggerpunkt. Foto: Jan-Erik Ramström
That’s what friends are for! Ken Hakata med hårda tummar på rätt triggerpunkt. Foto: Jan-Erik Ramström

Löpningen gick som sagt smidigt och min ömmande vänsterskinka blev snabbt uppmjukad av Coach Ken’s hårda tummar efter 2 varv och kändes ingenting alls resten av loppet. Benen var pigga och det tog faktiskt 14,5 varv innan jag kände att jag var trött i låren. Det är 14,5 mil! Hur kan detta vara möjligt? Samtidigt (varv 14) kände jag en begynnande blåsa på höger mitt-tå, vilket senare visar sig vara den enda skavanken.

Jag tror att detta bidrog till att löpglädjen blev så total i loppet. Jag hade inte ont någonstans. Hälen kändes okej hela vägen, knät tjorvade aldrig mer än just vid järnvägsövergången, benen höll i 14,5 mil – och jag kunde springa obehindrat hela tävlingen. Mina gåpauser gick i ganska raskt tempo och jag upplevde mig aldrig trött i kroppen eller sömnig. Jag förvånades faktiskt över detta faktum. Mindre träning än de flesta i startfältet, men fräshare ben. Kanske för att jag springer för långsamt (eller smart). Det är nog möjligt att springa snabbare och låta mig bli slitnare. Åsa och jag hade som plan att de första 5 varven fick ta 75 minuter styck. Detta höll i sig rätt länge, varv på varv lyckades vi hålla oss inom ramen för det som skulle varit inledningen. Jag kanske skulle ha kunnat öka, men det kändes inte viktigt.

Mitt mål var först och främst att klara alla 16 varv utan att hälen skulle stoppa mig, mitt andra mål var sub 24 timmar igen – att springa över mållinjen med Åsa och ta emot silverspännet. När det nu gick så bra slog jag till med att persa med hela två timmar och kom in som 4:e dam till tonerna av Waves21:39:50. De sista 4 varven var jag helt ensam och tog min musik till hjälp de sista 2 varven. Det är första gången på 4 år jag springer med musik.

 

Både jag och Åsa grät av glädje när vi klarat våra mål. Det är otroligt roligt att få dela detta med någon. Foto: privat
Både jag och Åsa grät av glädje när vi klarat våra mål. Det är otroligt roligt att få dela detta med någon. Foto: privat

2 dagar efter loppet känns det ingenting i benen och blåsan på tån är liten och nu återstår en ljuslila blånagel istället. Jag kan gå, sätta/resa mig obehindrat och har redan haft högklackat på mig. Vänsterskinkan är återställd och av hälsporren känns ingenting. Ikväll blir det en joggingrunda med dottern.

Min kropp är en Evighetsmaskin – den ska transportera mig genom livet.

Jag är mycket tacksam.

 

 

 

Post

TEC – del 3(4) Löpningen – mitt mentala SPA

När våra 4 första mil var avverkade började det “riktiga” loppet. Då återstod det ju bara 12 varv och jag och Åsa hade varandra. Jag kunde snabbt lämna mina bekymmer någon annanstans och bara befinna mig här och nu i löpningen. Vi hade roligt och gladdes åt att vara växelvis starka på olika sträckor. Som den asfaltsballerina jag är, blev jag mycket förvånad över att älska löpningen i skogen där jag praktiskt taget flög över stock och sten!

 

Mina ruskigt snabba X-kross. Därbakom döljer sig ett par lyckliga ögon. Foto: Johan Stegfors
Mina ruskigt snabba X-kross. Därbakom döljer sig ett par lyckliga ögon. Foto: Johan Stegfors

Löpningen är mitt mentala SPA…

När jag springer ultra går jag in i mig själv och styr mina tankar som också påverkar mina känslor. Jag bygger mig stark inifrån och ut, tar inte in något jag inte behöver. Min löparsjäl är “untouchable” och kroppen är bara en Evighetsmaskin som transporterar den framåt. Ingenting sticker hål på min glädje, ingenting kan påverka lyckan som drivs inifrån mig själv. Mål jag satt själv, mål jag vill nå för mig själv och ingen annan. Jag är inte mina prestationer – jag är min totala upplevelse och de samlade dagarna i mitt liv. De tankar som starkast slog fäste i mig var tacksamhet. Ett mycket viktigt inslag för ett lyckligt liv. Jag kunde även sortera in de saker jag vet att jag måste förbättra mig på för att bli den jag vill vara. De tråkiga sidorna hos mig själv har jag accepterat och försöker tona ner (inte alltid så lätt – ibland tar de överhanden), men nu lade jag en liten plan för hur jag ska tackla dem framöver -kategorisera, lägga i låda, öppna vid senare tillfälle.

Jag höll min strategi om ständig energi – fylla på när jag är glad och pigg, aldrig när det är för sent. Vanligtvis brukar tiden på natten mellan 02:00-04:00 var riktiga dippar för mig, så jag burkar fylla på med kaffe, smörgås, powerbar och godis. Den här gången glömde jag alldeles bort att ta kaffe i tid. Jag bälgade i mig buljong, tog lite chips och smaskade på en kall pizzabit. När jag några timmar senare insåg att jag glömt mitt kaffe var klockan redan 04:45 – jag hade klarat mig igenom hela min annars så jobbiga period utan en enda negativ tanke!

Nu var jag starkast i världen! Jag vill. Jag kan. Jag orkar!

Post

TEC – del 2(4) – kamratskap

Både Åsa och jag var funktionärer på TEC 2013 och har varit ifrån ultralöpningen av olika anledningar. Men någon gång på morgonkvisten i april förra året såg vi på varandra och lovade “Nästa år kör vi tillsammans! 100 miles Åsa! Då ska vi vara tillbaka”. Och så blev det.

 

Bästa löparkompisen

Jag och Åsa går en bit när vi äter. Jag med äggmacka och hon med creme fraicheburk laddad med chiliconcarne. Foto: Johan Stegfors
Jag och Åsa går en bit när vi äter. Jag med äggmacka och hon med creme fraicheburk laddad med chiliconcarne. Foto: Johan Stegfors

Åsa och jag har tränat några gånger ihop efter det där löftet. Jag minns särskilt en dag när vi kört 4 varv på TEC-banan och vi var så glada och kropparna kändes fräsha, då sa vi att vi skulle bära med oss det när det var dags för skarpt läge. Mail och sms-pepp sista veckorna drev oss fram mot det första målet – att ställa oss på startlinjen igen. Vi fungerar mycket bra löp- och snackmässigt så vi fann flytet rätt snabbt. Vi pratade bort de första varven och hade lovat att inte börja räkna tävlingen förrän efter 4 varv. Vi planerade i god tid vad vi skulle göra vid varvningarna och hur lång tid vi skulle lägga i depån. Vi jobbade som ett team.

Från noll koll till full koll

Åsa hade lagat pannkakor, bakat chokladkaka och gjort ett matschema som supporter Cecilia skulle hjälpa till att langa vid rätt varvning. På en banan stod det med svart tusch “varv 10″. I min låda låg 5 frallor med stekt ägg, några power bars och två avokado. Jag hade inte haft orken att förbereda mig mer. Men allt eftersom loppet fortlöpte kom jag på vad jag behövde och ville ha. Jag var duktig med Resorb och flingsalt de första varven, allt för att undvika illamående. Jag tipsade Åsa när hon började bli motig med maten om salttabletter och resorb. Hon var fantastisk tillbaka och hjälpte mig snabbt att fokusförflytta när fel tanke försökte få fäste. Jag skickade snabbt iväg små beställningar på mat till min nattpejser och namne Mia Thomsen. Sushi var beställt men pannkakor lockade också (framförallt att ha färdiga efter loppet när magen är som ett stort hål och vill ha mat).

Kamraterna kring ultra

Hela ultrasläktet är i stort sett en stor god känsla. Jag blev alldeles rörd av att mina kompisar stod och vinkade av mig vid starten – Anneli, Lars och SuperSupporten Kattis med lilla Stina 6 veckor. Att sedan få hejarrop av adepter vid olika varvningar – Diana och Andrea – gjorde ju inte kompisboosten mindre. Vid varvningen stod Ken och Jossan i givakt – redo för minsta vink. Jag kände mig trygg. Vad kan gå fel när det finns så många fina människor omkring mig? Jag kände mig omtyckt och uppskattad. Och ni ska veta att jag uppskattar varenda fiber av er insats att komma förbi och bara säga hej. TACKSAM. För varje löpsteg blev jag bara gladare och gladare.

Åsa och jag höll ihop i 9 varv. Vi skrattade, peppade, förundrades och njöt. Inte n dipp eller dålig tanke fick fäste. Vi hade tajmat in vår ultracomeback perfekt. Våra kroppar och sinnen förstod plötsligt att de befann sig i sitt rätta element.

Löpande vänner – pacers

När klockan var åtta kom Åsa S, min alltid pålitlige långpanneadept och TEC-uppställare. Hon valde att lägga helgens långpass med mig i Täbyskogarna. Hon höll jämn fin fart med mig och vi promenerade i backarna. Jag sade vid ett tillfälle att “just den här delen  banan är inte så rolig”, jag pratade om ett parti mellan våffelstugan och Skavlöten, då det var långt till nästa backe och gåpaus. “Men Mia! Den är ju perfekt, lutar lite nedåt och du har medvind”. Såklart. Fokusförflyttning. Från och med det varvet fanns det inte en tråkig väg att springa på. Åsa blev låg på energi och behövde ett varv med matintag och lite långsammare löpning. Jag var pigg och fortsatte. Detta var något vi kommit överrens om innan, att hålla ihop så långt det går och ha som mål att hjälpa varandra in under 24 timmar.

 

Mia Thomsen och jag. Foto:privat
Mia Thomsen och jag. Foto:privat

Vid halv elva kom Mia Thomsen den andre, utrustad med reflexväst, pannlampa och en stor sushi åt mig. Vi satte av på 11:e varvet. Vi promenerade första kilometern och lät maten börja smälta, sedan sprang vi två varv tillsammans. Jag har kännt Mia sedan 1987 och vi har delat många saker tillsammans i livet såsom födslar, skilsmässor, lycka och sorg. Detta blev ändå något helt nytt för henne. Hon berömde mig hela tiden för mitt driv och min glädje och till slut sade hon “Nu förstår jag vad du menar med att det är så härligt med ultra – det här är ju DU!”.

I telefonen rullade peppande sms hela tiden in. Jag var inte ensam. Jag var bland vänner och det bubblade i hela mig.

 

Post

TEC del 1(4) – Uppladdningen

Khedron, Åsa och jag innan start. Solen skiner och allt är möjigt. Foto: privat
Khedron, Åsa och jag innan start. Solen skiner och allt är möjigt. Foto: privat

Sista veckan innan TEC var en berg-och-dalbana privat. Jag försökte ladda inför loppet som jag brukar, försökte få till sömnen och landa i nuet. Detta brukar hjälpa mig att bygga ett starkt “Jag kan!” inifrån och ut. Mina tankar om själva tävlingen uteblev. Jag varken hade de obligatoriska Missa-starten-drömmarna, var inte uppspelt eller nervös. Det var som om loppet inte skulle ske. Som om jag skulle åka dit och springa några varv med Åsa. Ingen prestation. På ren rutin svarade jag “Jag ska klara loppet – målet är att orka 16 mil” när någon frågade, men jag tvivlade på att jag skulle orka ens hälften. Eftersom jag inte sprungit ett ultralopp på 17 månader så visste jag faktiskt inte om jag skulle klara det. Jag var helt neutralt inställd till mig själv. Det som oroade mig mest var inte hälsporren, utan att jag skulle bryta på grund av fel tankar och ge upp känslomässigt.

På morgonen innan loppet åt jag som vanligt min stora ultratävlingsfrukost och gjorde i ordning så mycket jag kunde på hemmaplan. Jag var låg på mental energi och kände mig urlakad som människa. Men på något sätt separerade jag detta från mitt löparjag. Mat, dryck och vila hade kroppen fått. Tankar kan styras och i viss mån även känslor.

I sämsta löpkänslomässiga skick kom jag till Ensta. Jag såg ut som jag sålt smöret och tappat pengarna. Jag var inte riktigt pepp. Hämtade nummerlappen och satte mig i bilen och drack kaffe. Jag hade inte en enda tanke i huvudet. Hälsade lite avmätt på folk jag känner och var allmänt låg. Jag kände mig ledsen och visste inte riktigt vad jag ville. Efter ett tag gjorde jag iordning det sista och gick ut till de andra – ville leta reda på Åsa som jag skulle slå följe med så länge som möjligt. Möttes av hela härliga ultrafamiljen, där jag fick kramar och hejjarop “Vad kul att se dig skadefri och på startlinjen igen!”.

Långsamt, långsamt fylldes min löparsjäl med energi. När det återstod en kvart till start nådde leendet mina ögon och jag var övertygad om att jag befann mig i mitt rätta element. Nu hade jag 50% chans att klara loppet och vara positiv, eller 50% risk att bryta ihop och ge upp. Det var upp till mig att bestämma hur jag ville göra.