Your browser (Internet Explorer 6) is out of date. It has known security flaws and may not display all features of this and other websites. Learn how to update your browser.
X
Post

Trans Scania 2014 del 4. Urkraften och viljan

När mörkret föll den andra natten var vi förberedda med pannlampor och energifyllda ryggsäckar. Smärtan i fötterna var ett faktum, men ingenting som hindrade oss. Fokuseringen blev intensivare och man kunde känna samarbetet i luften mellan mig och Staffan. Vi pratade inte, utan bara tog oss fram. Mitt i mörkret mötte Anneli och Lars upp – där Anneli var löparklädd och ville pejsa. Vi gick någon kilometer och fick sedan information av Lars om hur vi låg till. Vi hade knappat in på Boel och Jan-Erik, vi var inte pinsamt flera mil bakom. Detta gav oss en kraft som övervann all smärta, kickade igång extramotorerna och fick oss att börja springa. Anneli hängde med.

Fokuserad Mia. Foto: privat
Fokuserad Mia. Foto: privat

När vi kom fram till Romelåsens golfbanor var vi bara 10 minuter efter Boel. Jag fyllde snabbt min vätskerygga med 2 liter vatten, jag hade börjat dricka massor och kissade var 10:e minut – hade för lite salt och kolhydrater i kroppen för att binda vätskan. Fanns ingenting att tillgå, utan bara försöka hålla koll på mig själv. Vid jämna mellanrum påminde jag Staffan att dricka och ta salttabletter. Anneli lämnade oss och vi var så fokuserade på uppgiften och fick extra energi från pejsandet att vi nu ökade takten.

De sträckor som inte gick att springa, promenerade vi raskt – Staffan låg 10 meter framför mig och vi skapade ett delmål: Att komma ikapp Boel.

Det var nu kolsvart ute men ingen dimma som natten innan. Våra sinnen var mer skärpta än föregående natt och vi rörde oss som en enehet framåt, framåt, framåt. Ingen vila, bara korta kisspauser för att sedan springa ikapp varandra. Hela tiden framåt. Vi förstod att vi var de som höll högst fart för tillfället vilket triggade oss enormt. Sträckan vi transporterade oss på var just nu asfalt och vi småsprang så mycket vi kunde. Rätt var det är får vi syn på Boels pannlampa. Jag får ont i magen. Vill inte springa förbi henne, vill inte göra henne ledsen. Vill låta henne klå mig (igen, som alltid). Men vi har så mycket energi att vi är ostoppbara.

Vi är ostoppbara

Vi stannar till hos Boel som har Lupita vid sin sida som pejser. Men det spritter i benen och vi är sjukt pigga, kan inte promenera. Hjärnan skriker SPRING! Efter att ha förvissat oss om att Boel mår bra och är lycklig springer vi vidare. Nästa delmål – Jan-Erik. Vi får besked av Anneli att han är ca 2 kilometer före oss. Vi fokuserar och tar oss an uppgiften.

Då börjar stigningarna

Mitt i natten, vid Elins backe ser vi den gigantiska myrstacken från ett annat perspektiv. Mäktigt. Foto: privat
Mitt i natten, vid Elins backe ser vi den gigantiska myrstacken från ett annat perspektiv. Mäktigt. Foto: privat

Och kohagarna. Båda sakerna suger energi. Upp på Rommelåsen, upp på andra åser, klättra, klättra, klättra. Hasa nerför. Vissa partier är så branta att vi måste luta oss ordentligt framåt för att inte ramla baklänges. Andra stigningar tar aldrig slut. Vi turas om att dra varandra. Staffan ropar högt “Snart kommer vi till Elins backe!”. Min dotter brukar nämligen vara duktig på att vända negativa tankar när jag säger “Usch – en uppförsbacke!” Då säger hon “Vad bra, då får vi sjukt snygga bikinirumpor!”. Så backarna blev våra vänner. One down, another one to go. För varje backe vi tillryggalagt var det en mindra att bestiga. Vid det här laget var vi rätt slitna och hade sprungit närmare 45 timmar. Mellan kullar och åsar kom kohagar. Kohagar med dåliga markeringar – massor av ris och sly om du går fel, och nedtrampade sten/lerpartier som är helt omöjliga att springa på. Tar tid. Suger energi. Vi stannade snabbt när vi irrat bort oss för att hitta senaste markeringen och sedan fortsätta vidare. Framåt, framåt, framåt. Hur snabb var Jan-Erik? Vi hade chans att ta pallplats, den som just nu Jan-Erik höll. I vilket skick var han?

Vi får syn på Jan-Erik

som går och sover. Eller åtmistone slumrar. Han blir överlycklig av att se oss. Han hade precis övervägt att antingen sova i en busskur eller sätta sig utanför en kohage och vänta in den som var bakom (som han trodde var Boel). Han var sömnig och innerligt trött på att leta leder genom hagarna. När vi kom piggnade han till och vi tog med honom på vår framfart. För det är så det fungerar i ultra – att vi värnar om varandra och vi hjälper till när det behövs. Jannes fötter var lika illa som Staffans. Mina var lite bättre. Tillsammans ignorerade vi smärtan, ignorerade rädslan för hästar, tjurar och kreatur. Vi ignorerade tröttheten och tog oss framåt. Nu skulle vi i mål!

3 hjärnor i en kohage. Foto: privat
3 hjärnor i en kohage. Foto: privat

Jag sms:ar till min exmake Oliver och frågar hur långt vi kan ha kvar. Staffan sms:ar Sara samma fråga. Vi får samma svar – drygt 2 mil. Detta visar sig vara fel, vi har nu i alla fall siktet inställt på en halvmara. Min GPS är död och vi har inte rätt distans på varken Jannes eller Staffans klocka som dött tidigare under loppet. Jag fick fylla på vatten där det gick och kissade för ofta. Magen var helt tom och jag hade bara en gel kvar. Den räddade mig totalt – Det var en WinForce Ultra Energy som tydligen är den mest energitäta gelen på marknaden. Det var ju inget jätteinnehåll, så magen kurrade rejält och jag var hungrig. Nu började även tröttheten göra sig påmind. Jan-Erik sa att det är 15 km från Skryllegården till Lund – detta stämde inte med de siffror vi fått “hemifrån” och vi önskade så högt att Jan-Erik hade fel och att det bara var en halvmara kvar. Vi passerar Skrylle. Vi promenerar de långa uppförsbackarna och jag pallar ett surt äpple för att få tyst på magen. Äpplet är surt och startar kramp. Jag skiter i det. Jag struntar i smärtan i fötterna som tilltar. Jag ska bara i mål.

Nu har vi så ont att vi inte längre springer. Vi går. Vi kommer upp till en mast och ser Lund nedanför. Vi inser att vi har 5-6 kilometer kvar. Jag tappar totalt orken. “Det är så himla långt kvar!” Både jag och Jan-Erik misströstar. Staffan håller modet uppe, likaså farten. Vi hakar på honom. Efter ett tag möter vi en hundägare som vi frågade om hur lång tid det skulle ta till centrala Lund. 45 minuter blev svaret. Vi började småspringa och grymtande kom från Jan-Erik och Staffan eftersom fötterna gjorde sig påminda. Men småjogging skulle förkorta tiden och distansen skulle snabbare hamna bakom oss.

De sista kilometrarna kändes längre än hela loppet

Vi springer/staplar de sista 100 metrarna i mål. Foto: privat
Vi springer/staplar de sista 100 metrarna i mål. Foto: privat

När vi utmattade småjoggar längs med bilvägen in mot stan kommer Linnéa, vår support, i bilen. Jag är så känslofull och vill så gärna spara målgången. Jag ber henne köra i förväg och fota eftersom min telefon är totalt urladdad. Vi går raskt och bestämmer oss för att krossa mållinjen tillsammans som en enhet – den enehet som tillsammans kämpat de sista timmarna och de sista jobbiga kilometrarna av loppet. Arrangörerna Magnus och Martin står tillsammans med Linnéa och tar emot oss. Vi går i mål och jag måste fråga “Är vi i mål?” Var det inte värre? Var det klart nu? Jag kan inte riktigt prata utan gråter en skvätt när jag kramar om Staffan och sedan Jan-Erik. Tiden vi får är 49 timmar och 10 minuter. Det är 7,5 timmar bättre än 2010.

3 slagna hjältar. Foto: privat
3 slagna hjältar. Foto: privat

Jag är tom, helt tom. Känner mig varken glad eller ledsen. Jag har en ingentingkänsla och jag börjar oroa mig för hur jag ska få ut min fläta i duschen…

 

Post

Trans Scania 2014 del 3. Energi, trötthet och fokusförflyttning

Aldrig ensam. Var det inte fantastiska vänner så var det djur. Foto: privat
Aldrig ensam. Var det inte fantastiska vänner så var det djur. Foto: privat

Ny dag. Nytt väder. Denna gång hård vind. Efter vändningen vid Haväng blåste det hårt och jag tappade lusten att springa. Jag var inte direkt trött/sömnig utan bara i en ingentingkänsla. Jag sade till Staffan att vi får promenera ett tag till. Det gjorde vi och sprang bara när det var lä och utförslöpning. Vi träffade upp Linnéa som levererade världens godaste mackor och ägg. Jag var låg i humöret men inte i en djup dipp. Det gick över så fort energin nådde ut i kroppen. Då kunde vi börja springa igen. Varenda gång vi gjort ett depåstopp tog det ca 15 minuter så var jag glad och tillfreds igen. Mat – mitt livselixir, mitt stora behov, min räddare när dåliga tankar kommer.

Tuffa 100 miles med mycket irrande. Foto: privat
Tuffa 100 miles med mycket irrande. Foto: privat

Vi började springa lite mer – främst utför och på svagt sluttande utförslöp. Sedan satte vi igång att gå raskt på raksträckor och i uppförsbackar. Vi betade av 3 kilometer i taget och gjorde lite mindre missar i navigeringen. Rätt var det var så hade vi klarat 100 miles och slog därmed Staffans distansrekord. Då återstår alltså 2 maror. Nu har Staffans fötter börjat knorra och han har ont under fotsulorna och från några blåsor. Vi var glada att de hållit så långt – mina var helt okej än slå länge. Vid varje depå blev det fix med Staffans fötter, göra rent och kladda på mer vaselin. Jag lät mina vara. Eftersom det gjorde mindre ont för Staffan att gå snabbt eller småspringa långsamt då foten inte var så länge i marken så var det så vi transproterade oss framåt ett tag.

98% gott humör. Rätt bra för en så tuff insats. Foto: privat
98% gott humör. Rätt bra för en så tuff insats. Foto: privat

Aldrig ensam

Den gångna dagen och natten hade bjudit på energi i form av människor. Av pepp, besök och glada tillrop. Allt vi behövde göra var att springa/gå/ta oss fram. En fot framför den andra. Vi hade träffat vår oumbärliga support Linnéa vid flera tillfällen, mött Anneli och Lars, träffas Piggelina-Anna vid starten och alla deltagare som alltid stannade och hade ett peppande ord till övers. På natten hade Lupita kommit och pejsat Boel, och fick syn på oss när hon skulle köra hem vid 4-tiden på morgonen – då stannade hon och gav oss kaffe, bulle och äpple. Staffan fick lite tårar i ögonen av tacksamhet och vi stannade i ögonblicket ett tag. Att ta tillvara på stunder som känns fantastiska är viktigt. Inte hela tiden rusa iväg. Det blev ett moment som gav/ger gåshud när vi tänker på det. Tacksamhet. Efter 18 mil och ny påfyllning från bästa Linnéa promenerar vi längs grusvägarna och jag blir sömnig. Jag får sova om jag vill säger Staffan, men jag känner mig inte aptrött. Bara tråkig och loj. Då börjar en Audi tuta och ut hoppar Evelina och Elias som värsta energipaketen. Min sömnighet är som bortblåst. Jag är uppe ur den andra trötthetsdippen på mindre än några minuter.

Anneli och Jan-Erik vid ett depåstopp. Foto: privat
Anneli och Jan-Erik vid ett depåstopp. Foto: privat

Härifrån är det fullt fokus framåt. Vi är glada och tacksamma så länge det bara gör ont-ont i fötterna och de inte är öppet blödande fotsulor. Vi blir målmedvetna och taggade. Kilometer för kilometer piper till i Garmin. Natten närmar sig och vi får vår utrustning i god tid. Jag orkar inte tänka på något annat än att ta mig framåt. Jag är inte sugen på något att äta, men jag dricker i mängder. Jag binder inte vätskan och kissar var 15:e minut. Vid supporten smäller jag i mig chips, flingsalt och salta kringlor för att salta upp mig. Kör dubbla Resorb som vanligt och klämmer i mig en avokado. Vi får nudlar som är varma och heta från chili – gott och värmande inifrån och ut. Plötsligt blir allt glasklart. Vi ska i mål. Vi är på väg mot den sista natten. Avståndet till de som ligger framför oss har minskat under dagen då vi har ökat takten. Jag tänker inte på  något annat än att beta av en kilometer i taget. Jag har roligt. Jag är fokuserad. Staffan och jag pratar när vi behöver prata och går in i våra bubblor när vi behöver. Hittills är det bara jag som varit sömnig – Staffan har varit pigg hela tiden. Vi fick mersmak av att höra att de tuffa ryssarna brutit, att två till hoppat av och att vi bara var 6 personer kvar i tävlingen.

Hur skulle det gå nu? In i nästa natt och mitt vakenrekord var redan slaget. Vi låg sist – men kanske vår långsamma öppning skulle visa sig gynnsam!

 

Post

Trans Scania 2014 del 2. Blött om fötterna

Vi söker skydd från det värsta regnet. Foto: privat
Vi söker skydd från det värsta regnet. Foto: privat

Jaha. Ösregn. Varken telefoner, papperskartor eller prylar var i plastpåsar, pajade telefoner där kontakt med support och kartor fanns var inte något vi önskade. Det skulle inte regna. På sin höjd dugga någonstans, men det skulle inte vara endast 1 kilometerstort moln ovanför oss som stod som spön i backen. Hade vi befunnit oss i skogen hade vi varit relativt skyddade, nu var vi på öppen landsväg. Vi blev snabbt helt dyngsura och kalla. Nu var vi på väg att träffa vår support vid Sövde Musteri. Vi sökte skydd under ett träd och väntade tills det regnade normalt. Mina fingrar var iskalla och jag började snabbt kylas ned. Vi joggade igång oss och tog oss till Tempo i Blentarp där vi skickade efter supporterbilen med torra kläder. Det var krångligt att få av och på sig – plus att Boel som låg lite före oss sagt att nu börjar ändå den delen med en massa högt gräs. Det är blött nu så skorna, strumporna och fötterna kommer ta stryk oavsett.

Fötterna är det viktigaste att hålla bra under ett 25-milslopp. Väta är det största hotet.

 

Tvätta, torka, vaselina och dra på kompressionsstrumpor. Foto: privat
Tvätta, torka, vaselina och dra på kompressionsstrumpor. Foto: privat

Vår support kom supersnabbt och vi fixade till fötterna med handduk, nytt vaselin (Sportslick), torra strumpor och samma skor. Torra kläder och vindjacka fick åka på. Humöret hade åkt ner i samma takt som vattenpölarna ökade i omfång. Jag ville inte vara låg, jag ville hitta mitt driv – enda sättet är att äta och fylla på energi. Förmodligen gick sista energin åt att hålla mig varm i regnet. Som tur var fick vi den mat vi beställt – jag fick världens bästa sushi och tog med mig chiapudding gjord på 3 msk chiafrön och 1 dl kokosgrädde. Det gav mycket energi och jag höll mig mätt och pigg länge. Vi stannade i Blentarp i 75 minuter och jag började bli stressad. Ville lägga för lång tid vid stoppen utan hellre vara i rörelse. Jag var inte världens trevligaste tjej utan grymt fokuserad på uppgiften. Försökte ändå visa min tacksamhet så fort energin återvände. Tacksam och med massor av positiva tankar som jag skickade i sms och ut i universum.

Det var inte lättsprunget överallt. Foto: privat
Det var inte lättsprunget överallt. Foto: privat

Ny plats för nästa möte bestämdes och vi satte fart på nästa etapp. Det visade sig att vi skulle irra runt i kohagar, gå mycket och inte riktigt hinna i tid. Det blev mörkare och mörkare och vi hade våra pannlampor i bilen. När vi kom fram mot Vantalängan skulle vi springa en bit på den stora vägen. Vi hade inga reflexer och skulle bli överkörde i ett nafs om vi tog oss ut utan lampor och reflexvästar. Återigen fick vi be supporten att leta upp oss och komma med lampor och energi. Vi låg under en lyktstolpe, jag tog av mig skorna och luftade fötterna i luften.

Vi fick allt levererat som kungar och jag åt Biff med bambuskott och ris. Fyllde ryggan inför natten med två smörgåsar med avokado, stekt ägg och kycklingfilé. Tog med mig en ny gel som jag hittade på Orienteringsspecialisten (Winforce Ultra Energy) som verkade vara helt i min smak. Liten klick – mycket energi – dessutom god. 3 powerbars och dags att dra iväg. Nästan en timmes paus igen. Vi låg långt bak, alla andra drog iväg.

Fokus mot kusten

Vi vinkade hejdå till supporten och lovade att tillryggalägga en mara innan morgonen. Jag blev lite sömnig och Staffan drog genast upp mig ur dvaltankar. Det gick rätt snabbt över och vi promenerade mot Haväng. En mara. Vi ville inte börja svettas så att vi skulle frysa och dra onödig energi. Vi gick och tänkte att varje steg tog oss ett steg närmare halvvägs.

Blött gräs som blötte ner skor, strumpor och fötter. Foto: privat
Blött gräs som blötte ner skor, strumpor och fötter. Foto: privat

Natten var tuff med mycket fuktigt gräs som vätte ner våra fötter. Dimman låg tät så det var svårt att hitta markeringar. Vissa etapper tog lång tid och vi försökte snabbt gå tillbaka till sista markering för att hitta nästa. Vi gick och pratade om andra världskriget, om karosser på Volvo 240 och relationer. Vi samtalade oss igenom svackor och var tysta genom långa perioder för att hitta kraft inom oss. Ett steg i taget. Ett steg närmare Haväng. Så fort vi kommit dit visste jag att det skulle kännas lätt att ta sig tillbaka… lätt och lätt, men mentalt lättare i alla fall. Hemväg är liksom nedförsbacke – oavsett om det råkar vara 12,5 mil. Det var ju bara en mara dit.

Pannlamporna visade vägen. Vi tog oss igenom höga brännässlor, taggiga björnbärsris, tog oss ner för branta slänter och promenerade på en smal stig som sluttade brant ner till en å med stora stenbumlingar – ett snedsteg och skadan skulle stoppa oss. Här gällde det att vara fokuserad, vi sprang inte utan tog säkerheten först.

När solen började gå upp och himlen ljusnade började vi närma oss delmålet i Haväng. Först mötte vi den blivande vinnaren Thomas Alm som visade sina såriga ben som han fastnad i en taggtråd med (ja, tjurar jagar löpare!). Efter ett tag mötte vi de två ryssarna som vi trodde var skitstarka – nu gick den ena med stav och drog den andre med rep som stapplade efter och såg rejält sliten ut. De utgjorde plötsligt inget hot, vi förstod att de öppnat för tufft. Efter ett tag träffade vi Jan-Erik och senare Boel. Då hade vi 7 kilometer kvar till vändning, vilket innebär minst 14 kilometer efter den som låg före oss. Dessutom skulle vi bada fötterna i Haväng, byta kläder och få frukost av supporten – det skulle kosta ytterligare en timme.

Det var tufft att möta all innan vändning. Vi kände oss sist i spelet men försökte att inte dra för stora växlar på det, det var kanske ett smart drag att vila och ta det lugnt – även om det stressar. Men banan är lika för alla. Vädret är lika för alla. Och mörkret och de dåliga markeringarna är lika för alla.

Haväng. Magiskt. Foto: privat
Haväng. Magiskt. Foto: privat
Heta, svullna fötter svalkades i Östersjön. Foto: privat
Heta, svullna fötter svalkades i Östersjön. Foto: privat

Väl i Haväng mötte vi morgonen, havet och vändningen. Fötterna fick svalkas i Östersjön. Ögonen var svullna av missad sömn, kroppen trött av närmare 13 mils löpning och kläderna stank svett. Mitt hår var som svinto och jag kände mig miserabel. Uppe vid parkeringen bytte jag till nya kläder, tvättade av mig med våterservetter, deodorantade mig och kladdade på mer vaselin i armhålor, skrev/skinkor, fötter och runt BH-band. Väta och svett skaver illa. Vi fyllde på vätska i ryggsäckarna och tog med en powerbar. Supporten skulle fixa frukost och träffa oss om en timme och leverera frukost.

Vi var halvvägs. Vi hade vänt – men vi låg långt efter de andra i startfältet. Skulle fötterna hålla? Hur skulle vi klara tröttheten? Vi hade nu varit vakna i 24 timmar, utsatt oss för sol, regn och en tuff natt.

 

 

 

Post

Trans Scania 2014 del 1. Lugnet fram till stormen.

2014 års startfält på Trans Scania. Foto: privat
2014 års startfält på Trans Scania. Thomas Alm som vann loppet är ej med på bild för han kom 1 mint innan start :)  Foto: privat

Så var det äntligen dags för årets stora äventyr Trans Scania. Ett lopp som skrämmer mig sedan förra gången jag sprang, och samtidigt lockar mig. Jag klarade det ju sist, alltså borde jag klara det igen. Den sista veckan hade jag fullt ignorerat själva löpningen och den fysiska insatsen och istället försökt tänka på energi, teknik och kollat väder.

Sömnen sista veckan hade varit riktigt bra och sista natten sov jag djupt. Jag var helt utvilad när det var dags för start.

Start ute i havet för att springa tvärs över Skåne till Östersjön. Foto: privat
Start ute i havet för att springa tvärs över Skåne till Östersjön. Foto: privat

Starten går från Långa Bryggan i Bjärred, långt ute i havet. 08:00 gick starten och vi var 10 stycken som lämnade den västra sidan av Skåne på fredagmorgonen. Av dessa 10 var två herrar ifrån Ryssland och vi var två kvinnor – jag och Boel. Boel har startat 3 gånger tidigare i Trans Scania och är duktigt rutinerad på dessa utmaningar.

Från Bjärred sprang vi mot Skryllegården, ca 23 kilometer om jag inte minns fel. Det var platt och lättsprunget. Jag och Staffan går alltid i uppförsbackarna och tyckte att det tog lite väl lång tid innan den första backen visade sig. Glada i hågen slängde vi iväg ett sms till supporten om att det gick bra och att vi skulle ses vid maratondistansen ungefär. I samma stund slutade de lättsprungna partierna. Istället startade det tuffa stigningar och teknisk terräng med kalhyggen, fälld sly, taggiga björnbärsris och kohagar med varningsskyltar. Större delarna av denna sträcka gick vi.

Vackra bokskogar i kuperat landskap. Foto: privat
Vackra bokskogar i kuperat landskap. Foto: privat

I Staffans Garminklocka hade vi lagt in kartan så vi visste om vi var på rätt spår. Denna navigerade vi oss efter, men hade många gånger problem när vi kom in i kohagarna och virrade runt efter rätt riktning. Inte något som bekom oss eller humöret så här i början på loppet.

Efter ett långt tag kom vi i alla fall fram till vår support och fick fylla på vätskeryggorna, äta lite och lägga ner fler powerbars. Min strategi är att äta så lite sötsaker som möjligt första dagen. Jag fick riskakor med jordnötssmör, chiapudding på kokosgrädde, smörgåsar med avokado.

Staffan pustar ut efter en klättring uppför. Sedan dags att utmana låren utför. Foto: privat
Staffan pustar ut efter en klättring uppför. Sedan dags att utmana låren utför. Foto: privat

Jag var klädd i löparkjol, klubblinne och hade en långärmad tröja med mig. Det var varmt och stundom molningt. Rätt skönt löparväder. Fötterna var ordentligt insmorda med Sportslick och kroppen kändes bra. Näst supportstopp skulle vara efter ca 65 kilomter vid Sövde Musteri. Vi siktade in oss på det och sprang/promenerade raskt vidare.

Då kom regnet. Ett enda stort moln öppnade allt sitt innehåll och gjorde stora forsar i vägen. Vi blev dyngsura direkt och det kändes så onödigt att se blå himmel längre fram och själv utsättas för det enda regnmolnet. Det största hotet mot fötterna är nämligen vatten! Och fötterna skulle bära oss 25 mil, varav vi nu bara kutat 5. Det gick inte ens att ta upp telefonen och ringa under de kraftiga skurarna. Modet sjönk lite och vi fick snabbt slå våra kloka huvuden ihop för att se hur vi kunde åtgärda situationen… Det  kändes som att den lugna delen hade tagit oss rätt in i stormen. Eller åtminstone ösregn.